Störningar i regleringen av blodsocker är den huvudsakliga orsaken till att sjukvårdskostnaderna i västvärlden ökar kraftigt. Kroppen har svårt att hantera om vi äter ett överskott av snabba kolhydrater vilket leder till bland annat övervikt, diabetes (typ 2), högt blodtryck, stroke, hjärtinfarkt och ökad cancerrisk.
Överskottet av snabba kolhydrater i dieten leder också till leverförfettning. Ungefär 25 % i den västerländska befolkningen har leverförfettning. Leverförfettningen kan i förlängningen ge lika allvarliga skador som överkonsumtion av alkohol. Problemen som skapas av störningar i sockermetabolismen utvecklas emellertid långsamt, ofta över 10 eller till och med 15 år. Kroppen försöker att matcha sockerintaget genom att anstränga bukspottkörtelns insulinproduktion alltmer för att producera mer insulin (hyperinsulinism). Slutligen sviktar insulinfunktionen helt med följd av att blodsockret inte kan hållas under kontroll och typ 2 Diabetes etableras.
Vid diabetes är sockerhalten (glukoshalten) i blodet för hög. Kosten är central vid diabetes eftersom glukos ingår som en byggsten i många kolhydrater. Insulin spelar en avgörande roll eftersom det är ett hormon som reglerar nivån av glukos i blodet. Grundorsaken till diabetes kan därför vara att insulinfunktionen är försvagad eller att tillförseln av socker genom kosten är för hög vilket gör uppgiften övermäktig för insulinet. En överansträngning av insulinfunktionen leder i slutändan till ett sviktande insulinsvar och därmed förhöjd nivå av glukos i blodet. Stress kan ofta vara en bidragande orsak eftersom stresshormonet kortisol ökar glukosnivåerna i blodet.
För svag effekt av insulin
Insulin är ett hormon som bildas av vissa celler i bukspottkörteln. Insulin styr cellernas upptag av socker från blodet liksom dess omvandling till fett och även upplagringen av fett. Om effekten av kroppens eget insulin inte är tillräcklig stiger glukosvärdet i blodet vilket innebär att man får diabetes. Den otillräckliga effekten av insulin kan bero på för stort intag av socker och/eller på att antingen för lite insulin bildas i bukspottkörteln och/eller att cellerna blivit okänsliga och inte reagerar på insulinet som de ska trots att bukspottkörteln bildar insulin.
Två huvudtyper av diabetes
Det finns två huvudtyper av sjukdomen, dels att främst produktionen av insulin är störd (typ 1-diabetes), dels att man som i en ond cirkel trots ökad produktion av insulin har svårt att effektivt omhänderta glukos särskilt om intaget av glukos är stort (typ 2-diabetes). Typ 1-diabetes är den svåraste formen och drabbar ofta unga människor. Sjukdomen beror på att bukspottkörteln i kroppen inte producerar tillräckligt med insulin och sjukdomen kan därför behandlas effektivt genom att man tillför insulin. Regleringen av glukos blir dock inte perfekt och på lång sikt leder Typ 1-diabetes ofta bland annat till försämrad syn och till att njurarna fungerar dåligt.
Typ 2-diabetes kallades tidigare åldersdiabetes, men i vårt moderna samhälle får även yngre sjukdomen. Typ 2-diabetes ökar kraftigt i västvärlden som ett resultat av våra kostvanor och livsstil. Det är ofta men inte alltid överviktiga personer som drabbas. Sjukdomen bryter ut många år efter att insulinet gradvis har stigit som ett försök att hantera situationen med den rikliga tillförseln av socker via kosten. Man kan i hög grad påverka både risken för och förloppet vid typ 2-diabetes genom bra matvanor och fysisk aktivitet.
Vid båda typerna av diabetes medför de ökade glukosnivåerna ökad risk för ögon- och njursjukdomar, cancer, åderförkalkning (ateroskleros) som dels leder till dålig blodcirkulation perifert med ökad risk för sår och infektioner, dels centralt med ökad risk för hjärtinfarkt, stroke, blodproppar och demens.
Beslutsgränser – fasteblodsocker
Fasteblodsocker (P-Glukos) är standardprov inom sjukvården men det är inte ett effektivt prov för att upptäcka de tidiga faserna i utvecklingen mot Diabetes typ 2. I ett senare skede är fasteblodsocker däremot redan stegrat och ligger utanför referensområdet uppemot 7,0 mmol/L. Då bör läkare konsulteras. Av tillsynes friska personer har 95% fasteblodsockervärden inom 4,0-6,0 (mmol/L) vilket därför kallas för referensområdet. Forskning antyder emellertid att risken för Diabetes typ 2 även i viss mån är ökad inom den övre delen av referensområdet (4,9-6,0). Risken är emellertid väldigt liten inom detta område men den ökar något med stigande värde. Beslutsgränsen för att få diagnosen diabetes är dock 7,0 mmol/l. Men man anser att en ogynnsam påverkan på kroppen börjar etableras redan innan man når denna gräns. Kroppen prioriterar att hålla glukosnivåerna under strikt kontroll eftersom höga blodsockervärden är mycket toxiska. Insulin kämpar därför i det längsta att hålla glukosnivåerna nere på normal nivå. Det hela försvåras av att insulinets effekt mattas av alltefter sjukdomen fortskrider – vilket kallas insulinresistens. Insulinnivåerna försöker motverka denna avtrubbning genom att stiga till högre nivåer. Till slut tappar dock insulinet greppet och glukosnivån ökar ohälsosamt mycket när insulinet inte räcker till. Resonemanget om utvecklingen av stegrade insulinnivåer gäller Diabetes typ 2, inte typ 1 eftersom det då i stället handlar om en primär skada på insulinproducerande celler, förmodligen oftast orsakade av en virusinfektion. Då har man i stället låga nivåer av insulin vilket som regel leder till att man måste behandlas med insulin.
